lifeofconny

Svar på tal: Varför jag skär mig i handleden är för att det är en skön känsla att få ut sin ilska och hat på ett sådant sätt. Det känns som en befrielse, som att man blir av med dom dåliga känslorna. Jag skärde mig mycket mera förut men det blir mindre och mindre! Jag jobbar på det.

Kände att jag skulle svara på frågan som jag ofta får. "varför skär du dig?" Detta är alltså svaret.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, mamma berättade precis att kyrkan har haft folk där som har förstört och vandileserat en massa gravstenar och min pappas var en av dom. Är det meningen att mitt liv ska gå rakt ner i soptunnan? Allt kan inte vara en slump, bilolyckan, förlamingen, detta, och en massa mer. Är mitt liv planerat hur det ska vara? Om mitt liv kommer att förtsätta åt detta håll kommer jag bara att fortsätta skada mig själv och tycka att jag är världens dummaste som finns. Visst inget är mitt fel, men det går ut på mig själv. Jag mår sämre osv. 

Man Får ofta höra " du har ju hela livet framför dig, kämpa på gör något bra av ditt liv. För det kan du."
Men det behövs flera, flera pushande folk som trycker en uppåt. Jag tycker det är jätteskönt att prata av sig på bloggen. Men nu ska jag gå och skära mig lite, vet att ni inte tycker om det men som jag sagt förut, det känns bättre. Jag skär mig inte lika ofta som förut precis efter olyckan men nu känns det som om jag faller tillbaka i samma gamla spår.

Snälla, låt mig inte göra det!!



Back in the old track? No, please save me.

Nu hade jag alltså tänkt att berätta om olyckan som orsakade att jag sitter i rullstol och min nedre del av kroppen är förlamad.

Det var en Fredagkväll, jag min mamma och min pappa skulle åka till min Farmor & Farfar över helgen. Det var rätt så dåligt väder och det regnade även en del snö låg kvar på marken. Allt var frid och fröjd vi lyssnade på radio och pappa sjöng med på sin favoritlåt som Elvis har gjort. Det var som den perfekte familjen sånt man ser på film och reklamer när familjerna åker på semster och är som lyckligast.

Jag satt i baksätet på vänster sida bakom pappa, pappa körde och mamma satte på passasgerarplatsen i framsätet. Efter att vi hade åkt i ungefär 30 minuter kommer det en personbil i ful fart mot oss, det ända jag ser då är ett sånt otroligt starkt ljus man blir liksom bländad. Man fattar inte vad som håller på att hända. Det går otroligt snabbt och sen har jag en minneslucka. VI blir såklart förda till sjukhus och sedan vaknar jag upp efter cirka en timme som jag har fått veta nu efteråt.

Det är det värsta jag någonsin har varit med om, jag märker att jag inte kan röra mina ben. Hur mycket jag än försöker så reagerar dom inte. En läkare märker att jag ha vaknat och berättar hur det stå till. Jag får veta att vi har varit med i en bilolycka. Mamma klarade sig utan större skador men pappa dog på platsen... nu känner jag att jag inte orkar skriva något mer om detta utan nu har ni fått en bra förklaring och jag vill tänka på roligare saker. Blir så otroligt ledsen och det tar en sån otrolig lång tid för mig att skriva detta som jag precis skrivit eftersom det är så många känslor och bilder som kommer upp i huvudet.

Sista orden jag hörde från min Pappa var alltså när han sjöng på sin älsklingslåt.

Nu ska jag gå och skära mig, vet att ni inte tycker det är bra men efter att jag har skrvit detta finns det inget annat sätt för mig att få mig att må bra.

/ CONNY

Svar på tal: Det är jätte jobbigt för mig att prata om vad som orsakade att jag sitter i rullstol och är förlamad. Gråter och det tar lika mycket tid varje gång men jag ska försöka mig på det imorgon efter jag har kommit hem från skolan. Så om det är någon som  vill veta vad som hänt mig, kolla in bloggen imorogn! Nu ska jag sova. / CONNY

Jag mår inte bra, jag har länge utstrålat något annat. Varje dag är en mardröm att inte kunna gå själv att inte kunna lägga sig i sängen själv inte ens göra sina egna behov själv. Jag är less och det har bara gått 3 månder. Jag blir inte längre behandlad på samma sätt som föut, bara för att man sitter i rullstol är man inte dum i huvudet. Man blir behandlad som om man vore en kackerlaka som sprang runt i någon annans kök och blir bortjagad och är i vägen. Man kan inte alls komma in på samma ställen som förut, förut tänkte man inte alls på rullstolsbundna hur jobbigt det är. Men nu när man själv är i samma siutaion kan man förstå, det är långt ifrån lätt.

Ni kanske tycker att jag är helt dum i huvudet som skär mig men det är ända sättet att få ut sin ilska eller hat. Man hatar sitt liv så himla mycket så man skadar sig själv. Jag säger inte att jag behöver någon hjälp med vård eller liknande vill bara dela med mig av mina tankar det känns mycket lättare då.

Ingen 15 åring kille som har hela livet framför sig vill tillbringa hela sitt liv åt att sitta i en jävla rullstol, ingen fritid, inget liv. Så ser jag det.

<a href="http://www.bloglovin.com/blogg/711941/lifeofconny?claim=uz5jcyu6xbe">Följ min blogg med bloglovin</a>

Det här blir mitt första inlägg, jag har fixat lite med designen och så men ska försöka göra en header lite senare.

Idag har jag varit på sjukhuset på olika typer av rörlighetsövningar men jag gör dessvärre inga framsteg med mina bens rörlighet. Men det var ändå kul att träffa lite folk som är i samma sits som mig. Jag tittade även på en ny rullstol som jag kanske ska använda framöver.