Andledningen till rullstol...
Nu hade jag alltså tänkt att berätta om olyckan som orsakade att jag sitter i rullstol och min nedre del av kroppen är förlamad.
Det var en Fredagkväll, jag min mamma och min pappa skulle åka till min Farmor & Farfar över helgen. Det var rätt så dåligt väder och det regnade även en del snö låg kvar på marken. Allt var frid och fröjd vi lyssnade på radio och pappa sjöng med på sin favoritlåt som Elvis har gjort. Det var som den perfekte familjen sånt man ser på film och reklamer när familjerna åker på semster och är som lyckligast.
Jag satt i baksätet på vänster sida bakom pappa, pappa körde och mamma satte på passasgerarplatsen i framsätet. Efter att vi hade åkt i ungefär 30 minuter kommer det en personbil i ful fart mot oss, det ända jag ser då är ett sånt otroligt starkt ljus man blir liksom bländad. Man fattar inte vad som håller på att hända. Det går otroligt snabbt och sen har jag en minneslucka. VI blir såklart förda till sjukhus och sedan vaknar jag upp efter cirka en timme som jag har fått veta nu efteråt.
Det är det värsta jag någonsin har varit med om, jag märker att jag inte kan röra mina ben. Hur mycket jag än försöker så reagerar dom inte. En läkare märker att jag ha vaknat och berättar hur det stå till. Jag får veta att vi har varit med i en bilolycka. Mamma klarade sig utan större skador men pappa dog på platsen... nu känner jag att jag inte orkar skriva något mer om detta utan nu har ni fått en bra förklaring och jag vill tänka på roligare saker. Blir så otroligt ledsen och det tar en sån otrolig lång tid för mig att skriva detta som jag precis skrivit eftersom det är så många känslor och bilder som kommer upp i huvudet.
Sista orden jag hörde från min Pappa var alltså när han sjöng på sin älsklingslåt.
Nu ska jag gå och skära mig, vet att ni inte tycker det är bra men efter att jag har skrvit detta finns det inget annat sätt för mig att få mig att må bra.
/ CONNY
Conny, jag förstår hur jobbigt du har det & det är stark gjort av dig att skriva detta. Jag tror på dig men jag tror inte på att man ska skära sig. Jag har gjort det själv, och vet du vad? Man mår bara sämre och sämre. Först känns det bra men sen blir det som om man pushar sig till att må dåligt och det är absolut inte bra. Sök hjälp istället. Jag tror det kommer hjälpa dig mer. Eller jag vet att det kommer hjälpa dig mer, jag sökte hjälp själv och idag mår jag så mycket bättre..nu ser jag oftast det positiva i saker även om det kanske inte alltid är så lätt. Det var jobbigt till en början men tack vare mina vänner och min kurator blev det bättre. Sakta men säkert. Det var svårt och jag var på väg att ge upp många gånger. Det kommer antagligen bli ännu svårare för dig men jag tror på dig! Jag känner dig inte, men jag känner igen mig. Bara du vill så kommer det gå bra. Tro mig..
SV:Ja jag hoppas verkligen på framsteg! Tänker självklart följa din blogg, den är bra. Både bra läsning & så tror jag det är jätteviktigt det du gör, så folk förstår hur de rullstolbundna kan ha det. Jag har redan lärt mig en del skulle jag tro :)
Lycka till. Och jag menar det verkligen !
Keep on fire !
åh herre gud jag tycker verkligen synd om dig :| fortsätt kämpa. <3
du har verkligen inte haft det lätt, kämpa ge inte upp! <3
sjukt jobbigt du måste ha det! men du ska veta att du är grymt stark som klarar av att fortsätta! jag kommer följa din blogg grabben! stå pådej och fortsätt kämpa! dör du kommer klara dethär.
kram ellen.h
ingen ska behöva genomlida något sådant , jag känner med dig ..
Jag vet mycket väl hur det är att må dåligt, tro inget annat, men du måste förstå att du är den enda som kan få ordning på ditt liv.
Du kan inte älta allt som varit och som du kanske går miste om, du måste börja leva för dig själv nu.
Det är jättesvårt, jag vet, men du måste försöka, för din egen skull.
Fortsätt kämpa!!!
jag vet liksom inte vad jag ska säga, jag lider med dig verkligen. tycker så OTROLIGT synd om dig så jag nästan sitter och bölar här och nu! men jag har inte varit med om samma sak och det är svårt att säga rätt saker. det blir bra i slutändan ska du se, keep on fighting. <33
asså jag tycker inte sånt här borde få hända, jag läste hela och har fan tårar i ögonen!
Kram
FORSÄTT KÄMPA! tror på dig
jag kan bara känna empati när det kommer till att du sitter i rullstol eftersom jag inte själv gör det men jag vet exakt hur det känns när ens pappa dör.. även om du har en svårare situation än vad jag hade så kan jag bara säja kämpa på. ta vara på de människor som står dig närmast, för dom behöver dig precis som du behöver dom. hoppas allt blir bättre. man kan inte säja att tiden läker alla sår, man får aldrig glömma, men man kan gå vidare. lycka till med allt!
tårarna rinner ner för min kind och jag vet att det inte finns något jag kan säga eller ens kommer kunna säga för att det kommer bara låta dumt :'( Men ni pappa kommer alltid finnas hos dig, du kanske inte ser honom men han finns där.
gubben.. Usch, jag vet inte hur det känns att bli förlamad Men att förlora sin pappa det vet jag. Livet ordnar sig. Allt är möjligt. Ta en dag i taget. Livet suger just nu men det blir bättre med tiden, Han finns där men han är inte synlig. Livet är orättvist!
OKEJ LÄSTE INTE HELA TEXTEN, MEN SLUTA UPP MED SKÄRANDET. Det blir inte bättre! sluta upp med det förfan! Du måste acceptera det goda för att acceptera det onda. Men det är ditt liv, MEn skära sig Nej gubben. Man tänker " varfför just jag " men tänk det kunde gått värre. jag önska jag kunde va hos dig nu och typ trösta dig istället för att skära dig. Ha någon att prata med. Glöm inte dina vänner, din familj.
En sak till.. jag vet att du tänker på självmordstankar, dina tankar hoppar fram och tillbaka, ska jag eller ska jag inte. Min pappa tog livet av sig, Du vet vilket tomrum det blir när man förlorar någon. Du har kommit såhär långt. Sluta skära dig.
Varför skär du dig i handleden? smärtan sitter ju inte i handleden... sluta skär dig!
shiiiet!! Jag förstår värkligen att det här är sjukt jobbigt!! jag tycker det värkar jätte jobbigt men jag vet att det känns värre en dej!!
MEN ALLT KOMMER BLI BRA !!!<3
rörande ord måste jag säga. man tror sej veta hur det skulle kännas men egentligen är man hästlängder ifrån den känslan. fortsätt kämpa! och jag ska defenitivt lägga ut en länk på din blogg.
